I Vladimir Putins vision för det ”historiska Ryssland” är idén att ryssar och ukrainare är ”ett och samma folk” central. I många sekler har Ryssland omväxlande försökt lägga under sig eller utplåna den ukrainska kulturens företrädare, såväl människor som föremål och företeelser. Minns de flera hundra ur ukrainsk intelligentia som avrättades i Sandarmoch i Karelen 1937–1938. Putin är bara den senaste i en lång tradition. Ändå bygger den svenska strategin för uppbyggnaden av Ukraina inte på denna insikt. Historielösheten är beklämmande och farlig.
Vid det här laget borde det vara välkänt och ställt utom tvivel att den ryska aggressionen målmedvetet riktar in sig mot ukrainsk identitet; mot arkiv, bibliotek och museer, mot kyrkor och profana byggnader, mot minnesmärken och fornlämningar samt ortnamn som byts ut. Fler än 1500 skadade eller förstörda kulturminnen har registrerats av Ukraina, i omfattning jämförbart med andra världskrigets plundring och förstörelse.
Regeringen har nyligen presenterat sin strategi för Sveriges uppbyggnads- och reformsamarbete med Ukraina 2023–2027. Strategin har ett ambitiöst anslag med fokus på några centrala områden: Uppbyggnad av infrastrukturer, samhällstjänster, rehabilitering och hälsovård. Grön omställning och hållbar utveckling. Inkluderande ekonomisk utveckling, företagande och handel. Säkerhet och stabilisering. Mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatens principer och jämställdhet. Det ukrainska samhället ska återuppbyggs och vidareutvecklas. Det är därför häpnadsväckande att regeringen utelämnar vikten av kultur och kulturarv för hållbar och inkluderande utveckling.
Kulturarv är till sin natur en grundläggande socio-kulturell funktion för alla människor. Förmågan och rätten att engagera sig i kulturarv är avgörande för samhällets välbefinnande. Att glömma detta är som att bygga efter en ritning där grundläggning och bärighet rationaliserats bort.
Europarådets Faro-konvention från 2005 betonar kulturarvets värde och potential för hållbar utveckling och för livskvaliteten i ett föränderligt samhälle. Kultur och kulturarv utgör den fjärde hållbarhetspelaren jämte de ekonomiska, sociala, och miljömässiga. De stater som ratificerat konventionen ska utveckla kulturarvets roll i uppbyggnaden av fredliga och demokratiska samhällen. I Namur-deklarationen 2015 följde Europarådet upp detta. Kulturarvet ses, mot en bakgrund av samverkande globala kriser, som en förutsättning för att bygga resilienta, inkluderande och hälsosamma samhällen. Kulturarvet har nödvändig roll i den föränderliga socioekonomiska och kulturella kontexten. Med stöd av dessa konventioner har rådet utformat en kulturarvsstrategi för det 21:a århundradet; kulturarvet är en tillgång när utmaningar inom sociala, ekonomiskt-territoriella och kunskapsutvecklande områden ska mötas.
År 2019 presenterade Europeiska kommissionen The European Framework for Action on Cultural Heritage, formulerad i linje med Europarådets nämnda strategi. Ramverket bygger på fyra principer: ett holistiskt förhållningssätt till kulturarv och hållbar utveckling, integrering av kulturarvsperspektiv i flera politikområden, evidensbaserat beslutsfattande i kulturarvsfrågor, samt behovet av samverkan med en stor bredd av intressenter.
År 2022 beslutade EU:s ministerråd om en arbetsplan för kultur 2023–2026. I förutsättningarna anges specifikt Rysslands krig. De vägledande principerna är bland annat att kulturen, inbegripet kulturarvet, har ett inneboende värde och bidrar till att stärka den europeiska identiteten. Den främjar och skyddar de mänskliga rättigheterna. Den bidrar till ömsesidig förståelse, förebygger och löser konflikter, främjar försoning, fred och internationell stabilitet. Allt missbruk av kultur är oförenligt med EU:s grundläggande värden och principer. Kultur bidrar till hållbar utveckling, ekonomi och social delaktighet. Kultur främjar jämlikhet och ömsesidig respekt och bekämpningen av våld, diskriminering, intolerans och fördomar.
På det europeiska planet finns sålunda en samstämmig uppfattning – kultur och kulturarv är nödvändiga för samhället. Detta är ingen nyhet för oss som länge varit verksamma i fältet. Och vi i Stiftelsen Kulturarv utan Gränser (KuG) kan utifrån gjorda erfarenheter slå fast den stora betydelse kulturarv har i återuppbyggnaden av samhällen som har genomgått konflikter och trauma. KuG:s bakgrund hänger ihop med Jugoslavien-krigen, ett komplext mönster av skilda krigssituationer som motiv för bildandet av KuG 1995.
KuG har sedan dess arbetat med att föra samman människor i inkluderande processer rörande vård, bevarande och utveckling genom kulturarv. Arbetet har varit en framgång genom etablering av lokala kontor bemannade med företrädare och experter från landet. Detta var och är fortfarande något ovanligt. Kontor etablerades i Sarajevo år 2000, Pristina 2001 och Tirana/Gjirokastra 2009. Dessa är i dag självständiga inom ramen för respektive lands regelverk. Vi har nära kontakt och möts regelbundet. Vi har i samverkan med Maidanmuseet i Kyjiv gemensamt skissat på en ambition att upprätta ett femte kontor i Kyjiv. Ett pilotprojekt kring förutsättningarna för en etablering i Kyjiv pågår finansierat av Svenska Institutet.
En effekt av EU:s ministerråds arbetsplan för kultur 2023–26, är att kommission inrättat en Expert sub-group on safeguarding cultural heritage in Ukraine som består av 26 experter varav sex ukrainare. En i den svenska styrelsen har utsetts att ingå. KuG har ett gott renommé internationellt.
I Sverige och genom etablerade internationella nätverk finns det en fantastisk möjlighet att kanalisera spetskompetens inom kulturarv. Förutom KuG kan Sveriges Museer, ICOM och ICOMOS bidra till hanteringen av komplexa situationer. Det är därför med stigande förvåning vi har tagit del av regeringens strategi; inget om kulturens inneboende kraft att ge människor hopp och framtidsmål; inget om kulturarvets betydelse att ge stabilitet, mening och sammanhang i människors vardag; inget om att det är just detta som Europarådet och Kommissionen säger är viktigt i skapandet av samhälleliga strukturer.
Regeringens strategi sätter kakelplattor på en vägg, men glömmer såväl sättbruk och fogbruk som väggens bärande struktur – insatser för den ukrainska identitetens olika kulturhistoriska uttryck.
Stiftelsen Kulturarv utan Gränser
Birgitta Johansen, Ordf., Fil. Dr. Arkeologi, Chef Örebro läns museum
Bosse Lagerqvist, Vice ordf., Docent Kulturvård, Göteborgs universitet