Lviv, Ukraina våren 2023. Sedan oktober ifjol befinner jag mig i Ukraina och är tjänstledig från mitt jobb som stiftsingenjör vid Svenska kyrkan, Västerås stift. Här är jag anställd av MSB och utlånad till UNHCR som en del av Sveriges humanitära insatser i Ukraina. Jag ska hjälpa till att reparera krigsskadade bostäder och renovera nedgångna byggnader så att de kan fungera som ”Collective Centers”, boende för de som inom landet flytt undan krigets fasor och för de som i framtiden återvänder och finner sina hus i ruiner, förstörda av granater och missiler eller sprängda i något som kan jämföras med ”den brända jordens taktik”. Mitt ordinarie jobb hemma handlar mycket om kulturarvsförvaltning av kyrkans byggnader, och även om mitt uppdrag här inte har något med det att göra, har jag inte lämnat den delen av mig hemma. Det bor i mig och många andra en oro för hur allvarligt skadat kulturarvet i Ukraina riskerar att bli.
Ukraina är ett land rikt på historia och kulturbyggnader som till stor del brukas och används idag. Man är stolt över sin egen historia och de som format den. Monumenten över krigarna, hjältarna, poeterna, filosoferna och tänkarna är många, även om man verkar ha glömt bort att hylla kvinnorna i samma omfattning som männen. De delar av historien som bär på historia och minnen från tiden under Sovjetunionen har man aktivt tagit bort, vilket är förståeligt idag, men mer problematiskt i det längre perspektivet. Kyrkorna, som jag tittat lite extra på, är välvårdade. När man blickar ut över stad och landsbygd ser man hur tätt det är mellan dessa tak, oftast skimrande i guld eller silver. Inuti dem syns det att det är byggnader som används. På söndagspromenad har det hänt att jag har gått in genom kyrkporten och ställt mig längst bak i kyrkan och deltagit i en gudstjänst. Längst bak – inte för att gömma mig som en sent ankommen besökare, utan för att det helt enkelt varit fullt och endast enstaka ståplatser funnits kvar.
Min bild innan jag kom hit var att jag skulle komma till ett land bildligt täckt av en grå blöt filt. Ett land tyngt under krigets fasor, där glädjen var borta. Ett trasigt sönderbombat land, där en sökande blick alltid kunde finna nya ruiner. Den bilden finns och är sann, men gäller absolut inte för hela landet, däremot i öster och ner mot Krim, på Krim och söder i Odessa. Min fantasi räcker troligen inte till för att föreställa mig fasorna och förödelsen där. Ukraina är dock ett stort land, och största delen är inte på samma sätt påverkad av kriget. Livet pågår – visserligen med utegångsförbud nattetid och med frekvent återkommande flyglarm som nästintill dagligen manar oss till skyddsrummen – men det pågår. Man jobbar och festar. Umgås. Går på opera och teater. Ser på bio. Kärlek uppstår, barn föds och man har sin fritid. Man bygger sitt bo, och gömmer sig inte under den gråblöta filt jag såg framför mig innan jag kom hit.
Missilerna avbryter med jämna mellanrum detta liv, då de flyger genom luften över hela landet. Många skjuts ner, men ibland träffar de sitt mål för att slå ut el- eller vattenförsörjning. De gör livet svårt för de som lever här, men inte outhärdligt. Vi har lärt oss leva med det, och för en tid klarar man sig med el 4 – 8 timmar om dagen, och någon dag helt utan. Försvinner dricksvattnet är man förberedd på det, åtminstone för några dagar. Missilerna är inte särskilt precisa. Ett mål inom 50, 200 eller 300 meter är ofta det bästa de klarar, och då kan de träffa mitt i ingenting utan att skada, men de kan också hamna i en lekpark (Kiev, 10-11 oktober) eller träffa ett hyreshus där folk äter sin frukost (Dnipro, 25 januari) med katastrofala följder och höga dödstal. Missilerna och de som skickar dem är blinda för detta, eller struntar i att civila riskerar att lemlästas eller dö.
Kulturarvet då, hur klarar det sig i kriget? Som längst österut har jag varit i Dnipro och Poltava. Där har jag delvis blivit lugnad av det jag sett, eller snarare inte sett. Städerna och regionerna har träffats av missiler och drönare, men det är stora landytor och träffarna relativt sett mycket få. De mål man troligen siktat mot är framför allt av infrastrukturell karaktär. Med det sagt, finns alltid risken att en förlupen missil slår ner med eld, död och förstörelse, vilket kan hända på bråkdelen av en sekund.
Jag har inte varit fram till de värst drabbade områdena och inte alls till de direkt konfliktutsatta delarna av landet. Hur det ser ut där har jag därför ingen egen bild av. Med den taktik som används vid fronten och direkt mot samhällena förstår man att kulturarvet inte visats någon hänsyn alls. De anfallande bryr sig inte om och respekterar inte de konventioner för krig som normalt gäller. Alla UNHCR:s kontor är upptagna på en ”deconfliction list”, med adress och exakta koordinater skickade till Ryssland för att kunna undvikas. Normalt respekteras FN och organiserade humanitära insatser, men inte i detta krig. Vårt kontor i Kiev blev utan fönster den 10 oktober, då en missil avsedd för ett värmeverk på andra sidan gatan missade sitt mål och träffade ett lägre övergivet hyreshus som låg granne med oss. Missilen hade lika gärna kunnat ta vår kontorsbyggnad, eller den andra höga byggnaden bredvid då den i överljudsfart passerade mellan dessa två bärandes på ett halvt ton sprängmedel i sin stridsspets. Humanitära konvojer under olika FN-flagg, som också föranmälts, har inte lett till något tillfälligt eldupphör då de åkt in för att evakuera skadade och civila. Tvärtom så har de befunnit sig under granater som flugit över fordonen, och även beskjutits med finkalibriga vapen.
Det är en dyster bild för de utsatta områdena, men för övriga delar av landet är bilden ljusare. Kanske – troligen – har även kulturarvet skadas i missil- och drönarattacker, men jag vet av det jag själv sett, att till och med missiler med 500 kg sprängmedel har begränsad påverkan på visst avstånd. Fönster krossas och är det medeltida bemålat glas är det givetvis oersättligt. Redan sköra strukturer kan också skadas av vibrationer, men jag har också sett träffade byggnader där källaren fortfarande varit intakt och där man troligen har kunnat överleva en attack. Missilerna som skickas hit mot oss är många, men landet är stort och det blir trots allt glest mellan nedslagen från de missiler som inte skjuts ner.
Ukrainarna är som sagt mån om sin historia och kulturarv, men när de anfallande inte visar hänsyn är det i det närmaste omöjligt att skydda. En missil som träffar fel begränsas inte nämnvärt av några sandsäckar kring foten av en byggnad, men kan ändå motverka splitter och tryckvågor från en närliggande explosion. Sandsäckar och skivor täcker ibland fönster, och det hjälper mot mer indirekt påverkan. Mitt bästa exempel på det är från Kiev, där man försökt begränsa skador på den del av kulturarvet som lättare kan skyddas – skulpturer och monument i den offentliga miljön. Jag blev glad när jag en söndag gav mig ut på en stadsvandring och hittade exempel på just det. Glad både för att man vidtagit åtgärder och för hur man i många fall gjort det med bilder och text som visar vad som skyddas. Det tyder på framtidshopp.
Johan Stråhle, Shelter officer, UNHCR Ukraine.
